Lilla Lövåker

Vår gård har i princip stått tom sedan 1996, huset hade nytjats lite som sommarhus och varit uthyrt som året runt boende en kortare tid. Men alltså varit mer eller mindre obebott i 17 år. Under hela 1990 talet hände det nog inte mycket här på gården. trädgården har mer eller mindre vuxit igen. gräsmatta finns det bitvis. men spåren av rabatter och bärbuskar vittnar om att det nog varit en vacker trädgård när det begav sig.

Vid inflyttningen fick vi även med på köpet en massa bråte, skräp och en helt galen lupinåker. Jag älskade lupiner när vi flyttade hit, inte så mycket längre….

dsc_0299

När man ser sådana där program på tv om att köpa hus, britterna verkar älska den typen av program. Så pratar de om att alla punkter på listan aldrig kan bockas av. Man måste prioritera och kompromissa. Vi har kompromissat rejält! Huset är inte renoverat sen 60-70 talet, alla färger går i brunt, furstukvisten består av ett plåtskjul och ytterväggen ligger 1 meter från landsvägen.  Däremot har vi 5 hektar åker/betesmark och 3 hektar skog i direkt anslutning till vår gård. vilket betyder att våra djur inte måste transporteras någonstans. För mig är det väldigt skönt, att ha närheten till dem året runt.

dsc_0235-001

 

Den där hösten 2013 flyttade vi in med 5 hönor och 1 tupp. På vårkanten sen så fick jag ett stipendium och delar av dem slantarna la jag på en äggkläckare. Sen jädrar i min låda hände något. Maken hade läst en artikel i Åter och hade fått för sig att vi skulle ha 100 hönor och 10 tuppar. Som nyfrälst hönsägare så hängde jag på. Så många raser, så vackra ägg, fantastiska fjädrar. Vår äggkläckare jobbade stenhårt den våren. Jag tror vi landade på 90 fjäderfän nånting fram mot hösten. Det var verkligen superkul, vi lärde oss massor om hur höns fungerar, om vilken typ av raser vi gillar och att vi var helt galna som ens höll på. Så småningom åt vi ägg så det sprutade ur öronen på oss. Lyxen! Den ofattbara lyxen!

342

 

470

dsc_0640

Under det här första året läste jag min kockutbildning, gick i terapi för min utmattning och försökte febrilt hitta en acceptans. Jag orkade 2,5 dag i veckan, sen slutade mitt system att fungera. Så konstigt att försöka förklara det för någon som aldrig upplevt det själv. Men för mig var det verkligen så, systemet tog slut. När utbildningen var över så gav det mig mer tid att vila samtidigt som jag  sprudlade av idéer och lust. Den sommaren jobbade jag på Wij trädgårdar och deras Herrgårds café. Insåg att jag inte var frisk nog än, då jag återigen körde slut på mig själv. Men lärde mig också, att för mig att mat ska vara äkta. En morot ska smaka morot, plockas upp saftig och jordig, tillagas med kärlek och ätas med andakt. Bara då är mat äkta. Plånboken må vara tom, men vi äter den mest fantastiska mat.

Erica

 

Inre processer

När utmattningen slår till så ställs det mesta på sin spets. Funderingar och värderingar prövas och omprövas. När det akuta skedet är över och möjligheten att börja klä sig själv igen, tårarna har slutat falla och tröttheten inte är riktigt så lamslående längre. Då har man alla dessa val att ta ställning till. Jag vill inte säga att på grund av utmattningen så är vi självhushållare, för det är helt enkelt inte sant. Men det påskyndade processen!

dsc_0244

Våren 2013 släppte Mandelmanns sin bok och den blev min bibel det året. För mig, säkert för många av er andra också, så är de stora förebilder. Kanske inte så mycket i själva självhushållet som i deras mod. Modet att våga ställa sig vid sidan om samhället och välja något annat. Att vara samhället! Jag har alltid varit den som driver den här processen, det är jag som läser på, planerar, och i viss mån verkställer. I början var det väldigt ensamt, vi grälade faktiskt om det några gånger. Känslan av att inte bli hörd! Även om maken hela tiden har stöttat och hejat, så har han också varit tydlig med att han inte vill sluta lönearbeta, möjligtvis gå ned i tid.

dsc_0383

Vad jag saknade var hans medverkan i form av att vilja läsa på och sen diskutera. Han grävde om jag bad om det, han snickrade om det behövdes, hela tiden fanns han tillgänglig. Men jag kände mig så oerhört ensam. Det tog tid för mig att landa i att förhållningssättet och resan till en början var min egen. Därför började jag aktivt delta på nätet i olika forum, breven i Åter och privata samtal med likasinnade. Det blev en morot och ett fantastiskt sätt att lära.

dsc_0129

För mig handlar inte självhushållet om att nitiskt odla x antal rödbetor så att det räcker över vintern, eller konstant ha olika grödor på fönsterbrädan för att ha tillgång till färsk sallad. Maten är oerhört viktig, självklart. Men det är lika mycket en resa i mig själv, i ett kretslopp och i kunskap. För mig är hantverket lika viktigt som maten. Ett självhushåll är inte en ensidig fil, utan ett öppet fält av möjligheter.

Erica

2017, Men vi backar bandet lite

Jag har fått frågan flera gånger nu – hur startade det, från allra första början?

Att vara här på väg in i fjärde året av ett självhushållarliv så blir frågan oändligt stor. Vi kan så fantastiskt mycket numera och samtidigt så finns det så otroligt mycket kvar att lära. En del av er har följt vår resa genom Tidningen Åter, där jag skrivit nybörjarbreven. Ler lite när jag tänker på det, så gröna, så törstande efter erfarenheter och kunskap. Så oändligt mycket vi har åstadkommit på dessa 3 år. Jag blir stolt över oss!

Jag ska göra ett försök att backa bandet och dela upp vår berättelse i flera delar. Så det blir inte allt i ett inlägg, utan ni får suga lite på karamellen. Den kommer även skrivas ur mitt perspektiv.

Vi tar det från början!

2013 flyttade vi till den by vi nu bor i, vi hade aldrig hört talas om den innan. Så  för att veta vad vi tackade ja till, att hyra huset som vi först bodde. Så åkte vi upp hit för att se vart sjutton byn låg. På vägen genom byn åkte vi förbi en liten gård, jag vände mig mot maken – Åh hoppas det är där! Vi hade inget husnummer så vi visste helt enkelt inte. Det visade sig vara en annan liten gård och den kallaste dagen i januari flyttade vi in. Jag var otroligt sjuk i influensa och kröp på golvet för att försöka packa våra saker. Jag är evigt tacksam för de vänner och familj som ställde upp och hjälpte oss.

Vi bodde inte länge i det huset innan ägarna kom och berättade att dem ville sälja. Huset var egentligen för litet för oss och vi hade inte den ekonomiska möjligheten att köpa loss det. Vi hade inget annat val än att börja leta efter något nytt. Att flytta tillbaka till lägenhet inne i stan kändes orimligt. Vi hade precis köpt våra första kycklingar och längtade enormt efter att få egna ägg. Vi hade odlat grönsaker och satt potatis. i det lilla växthuset frodades det av tomater. Allt det här rasade för mig! Jag ville så otroligt mycket mer.

Jag slutade fungera totalt, sov inte på nätterna. Låg vaken och stirrade i taket, tillslut orkade jag inte med det heller utan började promenera på nätterna. Jag har inte så många minnen av den där sommaren förutom just promenaderna och en ros jag plockade och gav maken. En ros som betyder enormt mycket för mig än idag.

dsc_0965-001

Tack vare min man och en vän så sökte jag hjälp på hälsocentralen och fick diagnosen utmattningsdepression. Jag tänker inte gå in närmare på vad det innebar för mig. I så fall kommer det i ett eget inlägg i framtiden. Men jag blev sjukskriven i 1 månad. Att gå tillbaka efter det till mitt arbete kändes oöverstigligt, nånting annat måste jag göra med mitt liv.

Tankarna på självhushåll fanns redan där, men om vi nu var tvungna att flytta hur sjutton skulle vi göra då? Vi fick hjälp, jag tackar varenda stjärna, ängel, skogsväsen och moder natur för att dem log mot oss den där sommaren. För evigt tacksam!

 

255

 

Nätterna jag spenderade med att promenera slutade i att jag alltid gick till samma ställe. Jag satte mig på en ranglig bänk, kikade in i ett naket fönster, fantiserade, drömde och bara andades. Klockan 3…4…5…. på morgonen, det här var den enda platsen där jag kunde andas på och det var här jag plockade rosen. Nu är den platsen vårt hem, samma år 2013 i oktober flyttade in. På den gård som jag såg den allra första gången vi åkte igenom byn. Nu är den vår!

dsc_0631

Fortsättning följer…..

Erica